Kunde inte förmå mig själv att stänga munnen
Orden ramlade ut och krossades mot marken
De tunga bokstäverna flög som skärvor
Vassa, hårda
Träffade allt i dess väg
Splittrade allt i dess väg

Även det vi kallat oss

Det som en gång varit vi
Låg nu utspritt över marken

Sakta blödande sårade delar
Ett tyst kvidande
Ett långt lidande

Ville dränka mig själv i glömskans mörker
Ville bort från ljuset
Mina armar var trötta

Orkar inte ta

ett enda

simtag

till

Mjuka vattenkluck mot mina öron
Någon rycker i min hand
En liten flicka med sommarklänning
Hon viskar att hon behöver mig

Jag lyfts upp ur vattnet av hennes närvaro
Hon öppnar mina ögon
Och jag ser mig själv
För första gången på länge

Mina kramper släpper
Mitt kalla hjärta smälter
Och mitt sinne lyfts
Jag förlåter och tackar mig själv