Han brydde sig knappt om denna stund. Det så kallade nuet.
Men om någon tappade eller glömde nåt, som han kunde ta upp, ta hand om, då. Eller om nån kunde tänkas ge honom något. Då, då bryddes han.
Som barn bland vuxna. Huckleberry Finn, eller om det var Tom Sawyer.
Pippi Långstrump.
Lika föräldralös som de.
Fast så fick man väl inte tänka, känna, när man var vuxen och faktiskt hade föräldrar.
Som bodde och sopsorterade.

Det var enkelt när allt var svårt.

Livet varade ju bara så länge man levde.

Begär, hade han lärt, hade sin egen drivkraft.
Begär begär begär.
Kvinnor till exempel, och mat, sprit - såklart, pengar, inte för att han var solvent direkt, åtta kronor alltsomallt.
I burkar.
Men när han har haft, var det enda som gällde mer.
Samma med Boa.
Hon hade varit fasta punkten i den så kallade tillvaron.
Farstapunkten på linje 18.
Boa Konstruktör höll ihop i vått och torrt.
Den enda som fått älska honom.
Inte för att det funnits någon kö direkt.

Elljud ovan och under, livsenergi om det nånsin.
Senast han levde liv var hos Boa, med henne.
Ha! så kom det, begäret.
Henne på sig, i sig, eller bara ligga sked med.
Bara.
Och fällkniven under kudden som skydd.
Som de skrattade. Hade aldrig skrattat så mycket som då, med Boa. Åt Boa.
Och gråtit.
Läckt som ett troll.
Var det livet?
Då, innan allt.
Var detta efterlivet?

En hög av högar. Med honom som mull.

Kamma till dig pojk, som farsan nog sa.
Det kommer en sorg i morgon också.
Hopp om döden. Pandemiklimatet och Aploppor, hette det så?
Alla gratistidningar borta.
Världen kunde rämna utan att han.
Hade den?

Detta var i så fall framtidens katakomber.
Allt hade redan hänt, det hade det alltid.