Är det något som du vunnit i förlusten så är det självdistans, att se bortom dig själv, ha en större acceptans, men tillåt dig att vara fin, det är inte bara insidan som räknas, det vet vi alla, och den tiden kommer då skalet faller i tusen bitar,
då romanser, filmer och legobitar blir fullkomligt meningslöst
Men det är en tid tills dess, det finns många sätt att bota ensamhet och tristess på, så vispa ägg och socker poröst, en sund balans av det yttre och det inre
Bygg en legoborg som du kan fly in i med dina tankar när fara hägrar, se alla filmer som du alltid velat se,
dela ut en kyss till höger,
en kram till vänster,
bli far till någon som tillskillnad mot dig väljer höger
istället för
vänster
på den politiska skalan
Men det är ingen fara, det finns ju bara en som mig, en som dig, och jag har ju nu en större acceptans, så länge jag får åldras väl, får en bra pension, så ska jag inte låta min basröst ta en allt för hög ton
Jag kommer aldrig att bli miljonär, men jag kan baka en sockerkaka
Jag hoppas du blir nöjd, att det väl smakar, för min talang sitter inte i ekonomi, den sitter i min fobi, att livet är något farligt,
att klibba fast vid någon är alldeles för allvarligt,
det behövs skämt och skratt, allvar är inte min melodi,
ändå klarar jag mig inte utan det, komplext, ja, strunt samma,
det skiter vi i
Jag säger vi, jag är mer än en, det tycker du är sött, det tycker du är gulligt, det tycker du är galet, du tycker att jag är sjuk, men det gör mig inget, jag är varm nu, jag har fått på mig min halsduk, och är på väg hem till min legoborg, se, jag sänker ner porten, läser mig bort till Ankeborg
Vilken verklighet som är vilken, där tappar jag bort mig tillslut, men det gör mig detsamma, så länge alla sagor får ett lyckligt slut, att jag får vara huvudperson, Kalle Anka, ibland,
sen spelar det ingen roll hur många ben som jag bryter
titta, är det inte Dumbo som där borta flyter,
för det är skillnad på självdistans, att se bortom sig själv, och att sätta sig själv i andra hand, i tredje hand, i någon annans hand
För skulle jag göra det, hela tiden, så skulle jag vara dumsöt, en gullig nöt, en skadeskjuten kråka i någon annans hand
Då skulle jag verkligen vara galen, allvarligt sjuk
För är man för snäll, för ödmjuk, får man ingen pension
Höjer man aldrig rösten så kan man inte ens tjäna en låtsasmiljon
Men jag låter dig vara som du är, om du inte klampar på mig, Dumbo, så ska jag fixa ditt brutna ben
Jag bjuder på sockerkaka, sen kan vi skratta åt,
att du trodde att du kunde flyta,
när sanningen är att du faktiskt
sjönk som en sten