I Bergslagens ljuva Sveagruva
har bergsmän smitt vårt järnhjärta
och under vår själabark lagrat
fururingar runt barmens stam
där bönders söner brukat mossig barrskog
bland tusen sjöar och åar och bäckar.

Bergets ådror genom Svea rike
har forsat fram i älvar
längs färgglada ängar,
brokiga åsar och kullar

och vårt slit har tröskat åkrar
där hårt flit och biltoga män
brukat malm och höga urträd,
silver och koppar och kalkbrott.

Där röd jord, rött blod och ristade runor
vilar på våra steniga jordlotter;
Ynglingarnas järnbärarland;
Bergslagens järnhjärta.

Sverige har tre kronor,
Bergslagen tre troner;
bergen, skogen och sjön

som bärs på odalbondens axlar
och i bergsmannens hårda hand
som andas in och ut Bergssjöskogen.

Ja, i Bergslagens järnhjärta
står mossig barrskog som spjut
bland stock och sten och bock och ben,
bland sjöar och åar och röda stugor
med vita knutar, rådjur, räv och älg.

Här har mitt blod gjutits
kring landets bergslag i
Ramsberg, Kopparberg,
Lindesberg, Skinnsberg,

från Morskoga till Kallernäs
och jag har farit kring
Lindesjön och Råsvalen,
Rya, Snuggan och Kalmarslund,
Nora, Hjälmaren och Norra Nerike

och har med andra halvan
av hjärtat rest från vårt
härliga småländska högland.

Här i Bergslagen
har bergamän
brukat malmen,
skogsmän skogen,

mitt i Västmanland,
Bergslagens Svealand,
där fredlösa bergsdrängar
svettats under bergsfridens tid.

Där knektar och staketpissare,
gamla gummor och gubbar
sagt att ”Så kan det gå,
när inte haspen är på”,

bland torpare och kolare
och jägare och bönder och bergsfolk
och rior och forna rökstugor

och vår Allfader,
vår folktro
och trolldom,
Jesus och Gud.

Och lyssnar man riktigt noga
kan man än höra
bergslagsmål från
forna väsen viska
i vårt trogna Bergslagshjärta.