Här kommer hästarna på rakan. Den sista innan målgången.
Min vana trogen står jag så långt upp på läktaren för att få överblick över händelserna på travovalen. Denna vana har både för och nackdelar som det mesta här i världen frestas jag konstatera. Men men
Står man nära förstår man bättre hur fort det går. Men på nära håll förmår inte mitt otränade öga att skilja ut det väsentliga från det oväsentliga. Vips så är det spännande över. Jag hade det man säger nybörjartur. Men turen försvann på samma gång som jag upphörde att vara nybörjare. På något mystiskt sätt förlorade jag feelingen för loppets hästar och tyvärr de hästar som kommit att bli mina favoriter började helt att upphöra att vinna. Det var faktiskt på något sätt magiskt tyckte jag, men eftersom begreppet nybörjartur är så etablerat är det kanske mer frågan om en allmänmänsklig erfarenhet. Men men när väl nybörjarturen försvann har den aldrig behagat komma åter. Jag undrar är det därför som turen är en värdig fru.Fru fortuna säger man ju ofta ;förrädiskt vackra men dessvärre konstant otrogna. Men i detta lyckorike sätts inte trohet direkt på första plats. De vackraste fruarna är knappast alltid de trognaste. Enligt min erfarenhet är inte skönhet någon garanti för trohet.
Men nu skall jag växla spår och ta upp min upploppsraka.
När fan blir gammal blir han religiös. Är ju ett gammalt ordspråk. Men jag har i takt med stigande ålder blivit alltmer oreligiös. jag tvivlar alltmer på berättelserna omä Gud och hans vapendragare Jesus. Det kan ju mer än en orsak. Antingen var jag inte fan eller också är jag med 72 år inte tillräckligt gammal för att känna liemannens slagskugga så där på riktigt allvar. Det kan ju också vara så att själva ordspråket har fel. Det tror jag mindre på Jag en gång arg på mina ordspråk det tycktes ju finnas ett för varje tillfälle