Regnet
bekräftar yttertak och ytterväggar
omkring mig
i sitt stilla plockande,
sin solida väta;
återskapar husets hinna,
byggnadens form, Per Albinhuset
på pinnmokullen i Norrbotten;
gjuter min stund
och svalkar den ren
djupt inne i nuets färd inåt,
hukande genom slavgörat,
hulkande genom skogsörat,
under sekundernas masserande kattramp
över långdistanserna,
där det är långt från det ena till det andra,
ödehusen traktfasta,
orden osagda genom spegelbilderna,
järnvägsrälsen töjd genom slystråken
mellan Haparanda och Luleå;
kupéfönstren rinnande Daliglas
bortom vaga tankar
som regnet i någon mån bekräftar,
i någon mån förhalar,
under svarta tjärnars hala månglas