spången leder in i dimman
till en död plats
bortom vassen
jag lämnade den en sommar
när jag var 14 år
och har sällan återvänt
men om solen kommer dit
finns frön i jorden
en pulpa
av pulserande blod

jag tror på ordningen
ekvationernas linjer
men i musiken finns ett stilla regn
och i skönheten ett ljus
som strilar mellan de spunna silvertrådarna
då vet jag inte om platsen ännu är död
eller om den faktiskt lever
och ryggraden spänns som på en båge
och jag vågar sikta
på hjärtats mitt

Följ med!