Det finns en landremsa mellan bränder
och tystnadens kyla

en ryggrad jag knappt står eller
står ut med

det sägs att tiden böjer sig längst bort
och kommer igen
en långväga tillbakakaka
en återblick en ångervecka
men på ljusårsvis

i mitten av det som kallas ledighet är det bara sommaren som skiftar färg
jag töjer på ilskan drar ut den
slår knut på ett förstånd som en gång tillhörde mig

inte blir det bättre av att man andas
jag förblir vankelmodig

och nu börjar de spela för höfterna i parken
rytmerna kryper under huden på mig
ändå sitter jag stilla

hundägarna går i stop motion

nu spelar de över hela gräset
några ligger på det äkta gräset
medan ilskan brottar ner mig på het asfalt
och trycker ner min kind

tårar dunstar innan de ens är påtänkta