när man har suttit inlåst eller varit frånvarande 

på annat sätt så känns allt så avlägset nära

vänner som man inte har mött på länge och som

har tysnat helt försvunit i från ens existens då 

börja jag starkt tänka på om jag har gjort något

fel i mot dem eller om det är något annat som jag 

inte förstår eller tänker på som att dom har fullt

upp med familjen jobb sinna andra vänner det

kan bero på så mycket när ensamheten tränger sej

på som jag inte ser för mitt eget smvete tränger sej

på och förblindar mej för enkla svar på min ensamhets 

känsla som jag har burit på länge nu känslan blir allt 

starkare i min ensamhet alla jag växte upp med och

lärde känna efter vägen hit i från min barndom och till

vuxet liv som jag lärde mej tycka om att älska för vi var 

lojala trogna mot varandra vi kunde dö för varandra men 

allt det är borta nu det finns inte kvar längre jag står ensam 

kvar och undrar vart alla tog vägen och vart dom är numera 

alla som överlevde vår uppväxt det var inte alla som gjorde

det tyvärr dom bästa gick först vi andra fick stanna kvar och

lida här på jorden en stund till jag menar alla runt om mej

i min bekanskaps kretts har barn , familjer , företag , hus

lägehter , bilar , fina kläder , hundar , katter m,m vad har jag 

ett liter rum ungdoms kläder  på mej adidas byxor  en bilig

telefon en sterio från år 2002 och ensamheten inlåst utan 

besparingar jag har kört mej skälv i botten men jag ska upp igen 

var så säker på det jag ska skaffa mej till baka bra vänner igen 

vart hur när vet jag inte än men det kommer efter vägen mot 

friheten i framtiden det är inte slut förens man har slutat att 

kämpa det finns många vägar att gå jag vet vad som gäller  och 

vad det handlar om jag vet vad som är rätt och fel det underlättar 

efter vägen för jag ska till baka till ett värdigt liv för mej att leva igen 

det finns inget annat och det kommer antagligen att krävas en hel

del uppofringar och att det kommer att krävas saker av mej som jag 

igentligen inte vill eller har lust med men även jag måste lära mej fast 

jag börjar att bli äldre ungdom att trampa på ny mark med osäkra fötter 

mot min villja för livet är så att i bland får man gå i motvind när man är

ledsen tvingad att söka nya vägar långt borta i från intrampade och trygga 

för att finna nya vägar som man går blind i mot även om allt känns så 

otroligt långt bort i från så ska jag på något sätt finna vägen till baka 

till det liv där jag omges av vänner fysiskt att kunna lägga en hand på 

någons axel och skratta till samman sitta på balkongen och fika på

natten och prata bara göra saker till samman med någon det skulle

vara så roligt för just nu så kramar ensamheten ur min själ som en 

anakonda bit för bit dag för dag det blir liksom svårare och tyngre att 

andas i min ensamhet sorgen sprider sej som en krafftig dima i mitt 

sinne och kylan tar över värmen i minna känslor och begraver dom 

ligger bara där livlösa och förträngda av sorg ensamheten har en 

stark konstig förmåga att stänga av allt sagta men säker och förvrida

tankar för att vända dom mot mej skälv starkt påtryckt av samvetet 

att allt som händer eller inte är mitt eget fel och saker som jag är rädd

för att det ska hända skrämmer jag upp mej skälv för att det är så som 

det kommer att ske mej tankar som skenar galoperande bort i min egen 

skräck och förtviland förhandlingsförlamad att hitta rätt vägar till baka 

till mej skälv igen i stället så flyr jag i från mej skälv på okänd mark och 

kommer änu mer vilse i mitt eget liv och längre i från alla minna vänner 

jag tappade kontrolen för länge sedan på mej skälv och på mitt liv vägen

hem är jätte lång men jag ska går den hela vägen till baka för jag har bestämnt 

mej jag ska till baka hem igen bland familj och vänner ska jag lev lycklig igen