Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

JULIKOMET LITEN OCH TUNG.

METEOREN.

Min far var husbyggare, då under min barndom, grävdes oftast för hand, när man skulle göra gjutformar till husgrunden.
Det var sällan det byggdes hel källare så grävningen var ganska enkel.
Arbetskraften var billig och många ville inte ha fast anställning utan jobbade för endast timpenning.

Ibland uppstod problem, som en gång när far trodde att han skulle klara det på bara två timanställda män. Beklagligt nog, stötte man på tre stora stenar som var omöjliga att lyfta upp.

Du kan få följa med mej i dag, sade far jag måste gå och prata med sprängaren, vi måste ha hans hjälp med stenbumlingarna.
Jag hoppade ned från gjutformen som jag balanserat på. Det kunde vara intressant att gå och se hur den där sprängaren bodde.
Jag hade hört att han var ganska farlig och bodde för sig själv mitt på en äng tillsammans med en tacka och några lamm.


När vi kom till ängen där skjulet han bodde i stod, hade jag blivit lite darrig i bena. Var nog inte så modig ändå, han var kanske farlig.

Mystisk var han som vågade bo ensam mitt på en äng och med bara några får som sällskap.
Far såg att jag drog benen efter mig, saktade in och sade till mig att sätta mig på en sten och vänta.

Då small det och jag rusade fram och klamrade mig fast vid fars ben. Inget farlig skrattade far. Sprängaren skjuter bara kråkor.

Sätt dig på den där stenen så går jag fram och pratar med honom.
Vad modig min far var, att han bara vågade gå till sprängarna som säkert hade mera patroner i bössan.

Humlorna surrade i klövern i diket mellan åkern och ängsmarken. Det här var en gammaldags äng, där gräset bara slogs när det var nästan övermoget.
Förresten betades det också av några får och lamm, så man tog nog inte det till vinterhö här på den här allmänningen.

Vackert var det, en blomsteräng som doftade.
Far vinkade och ropade där han stod framme vid sprängaren, så jag förstod att jag nog var nog tvungen att gå fram och hälsa.
Småpojkar skulle ju alltid vara artiga även om de var rädda.

Sprängaren stod med bössan på axeln, nickade mot mig och sade; jaha det är så här han ser ut den sista.
Han är väl bara fem år, blev väl i slutet på kriget.

Det blev det bara pojkar för dig, hade inte ni också velat ha en flicka, det kunde varit bra med hjälp hemma, gammelmor är ju död?

Jo då, svarade far, men man väljer inte.

Du sade att det var tre stenar, han bytte ämne, det var jobb som de skulle prata om och inte bara umgås.
Nu har ni säkert borrat färdigt hålen i stenarna, så allt är klart för att bara ladda.

Jag har hämtat dynamiten och stubin som du vill ha det, sade far, Tändhattar köper du alltid själv, så du får rätt sort.

Två hål i de större snett från varandra, en och en halv aln djupa i den största stenen och knappa alnen i mellanstora.

Den lilla var en hård, liten bumling så vi klarade bara av att borra ett hål till en fots djup. Kommenterade far och nickade bekräftande att uppgiften var korrekt.

Du kan ju ladda själv på eftermiddagen, sade sprängaren. Jag kommer dit senare och gör i ordning för smällen.
Vädret verkar hålla sig, så vi kan skjuta stenarna en bra stund innan kvällen.

Jag laddar som vanligt som vi sade, sade far med en och och en halv gubbe i vardera hålet på den stora och och en i vart hål på den mellanstora.
Hur mycket skall jag lägga i den lilla?

Jag tittar nog på den själv på sade sprängaren, tror att det är en meteorit och de är farliga att spränga så vi får se.
Skicka också pojken efter en rulle stubin till, det kan behövas till den lille.

Ja inte han, skrattade han och nickade mot mig. Han skall inte börja handskas med sånt som smäller.
Nej det är nog så att man skall ha långt avstånd när man spränger meteorier.


Petters pojke får cykla efter efter stubinen, svarade far, jag täcker över som vi brukar. Inte för mycket, mest bara lite gamla mattor och täcken, det räcker nog det är inte några hus som ligger nära.

Sprängaren gick iväg mot dörren till skjulet han bodde i, vände sig om och sa med nästan vänlig röst.

Det var synd med Petter, att han gick åt i Summa. ni var ju bästa vänner.

Jag kommer ihåg er från när ni bara var barn, ni gjorde allt tillsammans, som ni hade varit tvillingbröder. Sen så gifter ni er med så olika sorters kvinnor.

Krigen skall alltid förstöra för folk. Ibland så slukar de upp hela människan.

Vi gick iväg, men så small det och jag sprang min väg och gömde mig bakom stenen.
Far kom lugnt gående och tog tag i min hand.
Stannade till och tog fram en papyross, tände den.

Nu vet du du hur sprängaren beter sig, i dag var han på bra humör. Han skall ju få spränga en meteorit innan kvällen.
Far verkade glad och vara på gott humör efter träffen med sprängaren.

Jag frågade; Varför sköt han när vi gick, hur kunde han veta att den lilla var en meteorit.
Inte sköt han ,svarade far, prövade bara om tändhattarna fungerade.

Han tycker om när det smäller, tror nog att han varit ner till bygget och tittat på stenarna.

Han gick nog säkert dit när vi inte var där, ryktet flyger fort.
Alla vet redan att vi träffat på stenar vid bygget som vi inte kunde lyfta bort.


På kvällen i sängen, låg jag och tänkte på vad som hänt under hela den här dagen, väntade på att sömnen skulle komma.

I tankarna gick jag igenom alla dagens händelser. Sprängaren hade blivit bjuden på på mat till kvällen, det hade gått bra när man sprängt stenarna och nu kunde bygget fortsätta som det skulle.

Av den stora stenen blev det bara stenskravel och likadant gick det med den andra mellanstora.

Meteoriten delade sig i tre delar och fläktes ut sig som en blomma, alldeles svart i mitten.

Konstigt nog small laddningen i den två gånger trots att det bara var borrat ett hål.


När vi skulle äta tog Sprängaren fram en fickplunta, mor hämtade ett glas.

Jag tog med eget som du ser, sade han för här dricks det inte brännvin?

En välgångs sup för meteoriten är den här dagen ändå värd.
Nej vi har slutat med allt starkt, svarade far, ett gott vatten är livets gudagåva och allt vi dricker till maten, numera.

När kriget tog slut, fick det bli slut med spriten.
Kommenterade far.
Han höjde sitt glas med källvatten från farfars källa dit han ibland gick, för att hämta ett riktigt gott vatten som kom porlande upp ur underjorden.

Den källan frös inte, även om det var kallaste vargavintern.

Sedan när far och mor lagt sig kunde jag inte låta bli att fråga, vad far trodde att att meteoriten var för sorts sten.
Var det något som man bara fantiserade om eller kunde det fortfarande, komma ned stenar från rymden.

Sov nu pojke, vi kan gå till biblioteket i stan och låna någon bra bok om meteoriter så kan jag läsa för dig.


© Bosse 18 juli 2022.





Övriga genrer (Kåseri) av Bossepoet från Österbotten
Läst 108 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2022-07-18 12:53



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Bossepoet från Österbotten
Bossepoet från Österbotten