Dante skriver
om en livets lärka

som svävar
uppryckt mot himmelen,

först i kvittrande fågelsång,
sedan stilla tystnad.

Belåten över
sin egen själs
ljuvliga stämma

viras undret
i himmelens särk

och all dess underliga
lilla vingvärk
är som bortblåst

när livet omsveps
i herrens härliga famn.