Nattmaran red mig framåt
barbacka tömlöst mot Kliss
berget där stjärnorna bor.

Himlen skälvde och skälvde
eldflugor rörde sig oroligt
varje ande höll andan.

När ytspänningen släppte
föll ljuskroppar som tomtebloss
starka och lysande en efter en.

Rötter brann i skymundan.
I efterordet sken solarna
svagare men svagare ihop.