Jag föddes som en nerium,
en vissen, väderbiten,
delirium i slutna rum
gav kronan låg och liten.

Min form var ännu obestämd
men blomlös, och apart,
och rodnad ovan rot uppdämd
besviket svedd och svart.

Men i ditt öga var jag stor
och ej en växt i vimlen,
en kronbladsport av pärlemor
som öppnats emot himlen.

Min uppväxt var i stjälk som stack,
jag fick ej kraft som annan,
det regnstoft som jag drömlös drack
var gift, och bladens bannan.

Men i din linda var jag kraft,
den art som sol förnyar,
och en gång, när vi tiden haft
vi färgar röda skyar.