Det var det där med hallonbuskarna som jag planterade förra året. dom är inne i en tonårsperiod säger granen som tror att han vet allt. när jag blir så trött i huvudet, som om du sitter där inne och slår var trettonde sekund med en pianopall, så går jag ut till hallonbuskarna. Jag plockar dom som inte är för unga, men dom finaste finns i mitten och dit når jag inte.

När dagen och natten snurrat runt tillsammans en gång till så kommer jag tillbaka, jag har byggt en stege som lutar i luften. men hallonen är redan döda och hänger som små dödskallar på sina torra grenar. och luften bli luft som är genomskinlig, svart och osynlig. Stegen faller som din pianopall och jag hamnar i hallonbuskarna. liggande på rygg tittar jag på molnen, funderar på att hämta ett sådant till dig, för det skulle vara mycket skönare än den där pianopallen.

Sedan var det det där med asfalten som är lika sprucken som jag. alla kör på asfalten, du vet, precis som du brukar köra över mig med din Volvo V70 fylld av ögonkast och ord. jag har blivigt stum många gånger och på min tredje fot sitter en kedja som går till ett stort klot med texten \"väntande\".

Och så var det om det gula huset med vita broderier som du sydde av mitt hår. bakom huset stiger röken, brinner det eller är det du som eldar känslor för att glömma? men desto mer du försöker glömma, desto mer kommer du att komma ihåg. då du gick dina broderikurser och sa att du visste vad du gjorde, då kärleken var röd, och då hallonen växte längst ut. jag hoppas du ser vad jag tänker för aldrig att jag vågar säga det. jag kanske målar det på det gula huset...

Och i slutet, så var det det här:

Att du är min om du vill
Du är min dröm om du vill
Du är mina andetag

om du vill