Jag klättrar ner för stegen, låter det gröna vattnet svälja mig, bit för bit. Sedan långa simtag ut. Motljuset gör ytan vass. Där under mig är det helt lugnt. Jag vet det utan att veta. Jag drömmer om den ibland - tystnaden. Att jag låter mig själv sjunka, singla som ett löv mot den lena sandbotten. Där nere vajar förankrade kroppar. Slutna ögon och mjuka anletsdrag. Det ser ut som om de dansar.