När jag skulle recensera det här sommarpratet möttes jag av tvivel. Vem är jag att beskriva en kvinna som själv ju är en man. Men mitt eget liv kom till hjälp. Har jag inte själv gått ner mig i mörker precis som hon?

Det intressanta med Aliettes liv är att hon beskriver en vändpunkt. Hon ångrar visserligen inte något hon har gjort, men erkänner att hon stängt av sig själv. Det blev senare svårt att så att säga sätta på sig själv igen. Hur ska man göra sig av med en identitet och samtidigt ha den kvar?

Men den frågan svarar hon lätt på. Hennes nya identitet är att försöka göra sig av med den. Tänk vilket skit den har ställt till med! Så hon försöker leva i det enkla. En stuga på Island under pandemin blir en räddningsplanka.

Men hela hennes liv har varit en räddning. Alla hon har mött, oavsett avsikter. En osynlig hand har väglett henne. Hon känner att hon själv har valt allting och står för det hon har gjort.

Ett liv med droger har tärt på henne. De inre upplevelserna är kanske inte så trevliga. Och var ska hon finna en ny stimulans? Hon vill vända tillbaka till sitt tidigare liv med striptease med mera från skådespeleriet, men nej! Hon har gjort sitt val och måste stå sitt kast. Till sist finns bara vägen framåt.

Hon tänker i slutet av programmet att så här måste det vara för alla. Och kanske har hon rätt. Men det intressanta är att hon fann en vändpunkt. Hon gick inte ner alltför djupt i träsket. När kickarna i hennes liv började vända över i besvikelser så kom scenskolan och hjälpte henne. En sådan chans får inte alla.