Du slog an så vackra toner på mina strängar,
de ljöd så vackert,
när du satte de ljusa
spröda tonerna i darr,
de klingade majestätiskt ut i luften,
och jag fullkomligen njöt av
alla de strängar som du slog an.
Det var ljusa lätta diskant toner
som fick ringla sig
kring mitt och ditt hjärta
tills en dag, då det plötsligt,
utan förvarning,
kom en falsk dov ton som
slog sönder harmonin i våra hjärtan,
och sedan kom de falska tonerna,
med dov klang, irriterande för öronen
och plötsligt brast en sträng,
två strängar och harpan blev ospelbar.
Du var harpospelaren och jag harpan
du valde att slänga den skadade harpan,
istället för att ta dig an den
visa den kärlek och byta ut de trasiga strängarna,
sedan letade du upp en annan vacker harpa
för att återigen spela de toner du ville höra,
medans jag, harpan du lämnade,
ligger i ett hörn, i mörkret
med hål där strängarna skall sitta,
och jag hoppas att jag en dag
kommer att finna en ny harpospelare,
som reparerar mina trasiga strängar,
och sedan stämmer mig igen.