Jag vill kräka ur mig allt jag känner
Om livet, män och svåra vänner
Men inget ur pennan sipprar ut
Förutom obegripligheter och barndomstjut

Smörja, det är allt som på pappret fäster
Bitar av sorg och svårsmälta rester
Allt från en poet som inte ens kan hälla
Begripliga ord ur en outtömlig källa

Men trots detta, torde man faktiskt tycka
Att svammel ibland kan bladet smycka
För även om allt i slutändan blir en enda röra
Så kan det ändå hjärtan beröra