Jag har känningar
långt ut;
individer som bara delvis existerar,
framträder suddigt och tveksamt, i negationer och undvikelser,
i hägringar, speglar och hallucinationer;
som betalar dyrt för kroppsignorans,
social feghet, billig olevnad och förnekande av chanser;
de snålstörda som på sin tid valde de billigaste kompaktkassetterna,
med band så tunna att de ofta snodde in sig i capstanhuvudena
och dessutom försågs med mångvarvade kopieringseffekter,
eller som faktiskt nått ända fram, trots vältalighet
och senig träningskropp och alla tillfällen tagna,
och bara står och ser sig om,
fortfarande, som Voyager I och II, i stånd att återmeddela sig
i korta fraser eller spridda kodfragment

Livsförlusten per se är ett sakta mak
för ålderstigna,
trottoarkantsvacklande i hatt och rock
i sista-fotografiet-av-Strindberg-mimikry
eller näringsbrustna i Hemtjänstens slarv med scheman
och språk

Vi som fortfarande häver oss i grälla åtbörders övermognad,
och häver i oss morgonrocksbenzodiazepiner
och sumatriptan som kronan på värken,
dras också ut i allt vidare spiraler,
förnimmande förhävelserna, insektskloade,
skalas av i årgångsvinandets grova raspdrag
över hudkostymens gulnande rynkmönster

Nermalda i postkrematiska urndjup
tillsammans med sista ordets kvävda fonem
i meningsbyggnadernas rasmassor
sällas vi småningom alla
till våra dioxyribosnukleinsyragelikar timjan, basilika och oregano
på slutgiltighetens tystlåtna kryddhylla
i avsigkomhetens och evighetens ständigt minneslundade konstaterande
”Må dä, må dä!”,
vaktande floskelkamaraderiets och skapelsens dumdrist
från utedassets beskärmelse,
i slutklämmen under upphäftade kungligheters flugsurr
vid pass en meter över skitpyramidens tunga nutritionsnunatak