När Carro hade gått lade jag mig direkt på sängen med kläder och allt, snurrade in mig i täcket som en larv i sin kokong och lyssnade på tystnaden i den mörka lägenheten. Min plan var att göra som Carro sagt; städa upp i köket och sedan sova. Måste bara samla lite krafter först. Kroppen kändes tung och formlös som blöt betong, medan hjärnan sprakade som ett tomtebloss av alla intryck som jag fått under dagen.

Medan jag låg där smög mina tankar iväg till bokhyllan där jag hade min lilla Ganesh-ask i förgylld plåt. Den blå elefantguden på locket lyste av hemlighetsfull visdom och inuti låg en ganska stor klump med väldoftande, mjuk, kladdig svart afghan. Kanske skulle det bli lättare att ta tag i köket, lättare att sova om jag bara rökte lite grann.

Det var kolsvart ute, och efter en överrumplande dag kändes det som mitt i natten. Men klockan i mobilen visade bara 20:13. Och jag behövde varva ner, få lite ordning på mina tankar, pusta ut och belöna mig själv för att jag lyckats behålla fattningen genom allt som hänt.

Så jag gav mig själv tillstånd, trasslade mig ur täcket och gick till vardagsrummet, där älvan låg utsträckt i sin lilla kuddhörna och sov djupt. Den lyste fortfarande men svagare nu. Lättad över att äntligen slippa den där blicken smög jag fram till bokhyllan och plockade fram asken. Sedan satte jag mig i soffan, tände en rökelse och började mecka.