Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

i novemberskymningen








ja den skandinaviska nejden var kall och hade skepnaden av ett bårhus, och i detta kalhygge till tillvaro framlevde människorna sina liv. de rörde sig sömngångaraktigt genom tillvaron. deras hjärtan hade nästan slutat att slå för flera decennier sedan när de slutligen stadgat sig och blivit vuxna. om man ska vara krass så kan man säga att deras existens mest är som de glödande kolbitar som används för att elda i det svarta, blanka ångloket som utgör den mänskliga civilisationens framåtskridande. dessa människor föreföll inte känna något om de inte gick igenom en stor prövning eller en överväldigande lycksalighet likt den som många erfar när de väntar barn. däremellan låg livet utspänt som en väldig motorväg mellan två diffusa ytterligheter. livet hade skepnaden av att vara en transportsträcka, eller en slags vagn på en obeveklig räls som någon annan hade byggt upp genom landskapets vidöppna terräng. allting fortskred i en ständig och obruten rörelse, tiden föreföll linjär och sammanhängande. och om man tittade lite noggrannare, studerade beståndsdelarna i det som kallades tid, så kunde man till slut skönja att tiden var uppstyckad i ögonblick. händelser som följde på varandra och bildade det pärlhalsband som utgör den mänskliga konstruktionen av tid. om det inte fanns någon kännande entitets minne att sammanbinda ögonblicken så skulle tiden eventuellt vara betydlig mer kaotisk och icke-linjär. den som ställer sig frågande angående tidens natur kan ställa sig själv frågan: vad är tid om det inte finns något minne? om det inte finns ett band på vilket man trär pärlorna som tillsammans utgör det pärlhalsband av olika ögonblick som kan sägas vara den linjära manifestationen av tid? kan man säga att den mänskliga hjärnan skulpterar tiden ur en domän av händelser som egentligen inte är sammanhängande men istället slumpmässiga? men det är ett spörsmål jag inte ämnar tränga in djupare i vid föreliggande text. hur som helst så kan vi konstatera att människoras tillvaro mest består av en serie ögonblick, de äter taco på fredagarna, de har schemalagda samlag på lördagarna, på måndagarna har de något menlöst ledningsgruppsmöte på kontoret etc etc. alla dessa ögonblick som flyter stillsamt och nästan obemärkt som vore de fallna höstlöv på en flod mot en avgrund av aska. när man befann sig mitt i livet lade man föga vikt vid ögonblicket. det var först när människorna en dag vaknat upp och insett att de befann sig i livets höst, när deras anlete var alldeles fårat av de tiotusentals dagar de genomlevt, när deras händer såg så sköra ut at de gav intrycket av att kunna gå sönder av minsta påfrestning, som ögonblickets betydelse kunde skönjas, och de fick syn på de mörka fälten över vilka livets alla ögonblick vimlade runt som glödande eldflugor i natten. först då blev de varse om sitt livs osammanhängande substans, att det förflutna var en berättelse som på sätt och vis var föremål för deras egen vilja, alla dessa ögonblick som lyste i mörkret på samma sätt som de olika skärvorna i ett kalejdoskop, som de kunde vrida på i det oändliga när de låg med sin åldrade lekamen i sin säng om natten. olika aspekter som framtonade, dimensioner, livet som framträdde i ett gytter av skiftande färger och nyanser; mycket beroende av den sinnesstämning som någon hade när den betraktade, vände och vred på kalejdoskopet av diffusa minnesbilder där den satt i sin fåtölj om natten med ett glas sprit i handen. och det var först på ålderns höst som ögonblickets substans blev påtaglig, ålderdomens visshet strålade som en gloria av ljus genom konturerna av de få, sällsamma ögonblick som återstod i livet. och kanske försonades de äldre med sitt inre barn återigen, det som alltid hade levt för ögonblicket, kanske tog de barnet i handen och tillät sig själv att uppgå i ögonblicket igen, utan någon tanke på morgondagen, utan några förväntningar på en framtida hägrande oas utanför den omedelbara tillvaron. ja de äldres själar hade till slut förvärvat förmågan att dansa vid vulkanens rand, något hade öppnat sig. i sina hjärtan bar de ögonblicket med varsamhet; en blåvinge inuti en glaskupa när novemberskymningen lägrade sig över nejden, spred sin mörka mantel över terrängen, den allt mer substanslösa natten..,










Prosa av Androiden VIP
Läst 44 gånger
Publicerad 2022-07-27 14:20



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Androiden
Androiden VIP

Senast publicerade
*(6)
*(5)
*(4)
*(3)
*
*
*
*
* Se alla