Alla går förbi hennes dörr. Hon hör dem. Hur de tar trapporna. Hur de tar hissen. Hon hör varje steg dunka eller klappra mot trappstegen som hon vet är just nio trappsteg i taget. Hon vet inte hur det är att åka hiss. Den undviker hon som pesten. Den gnisslar, pustar, stånkar och har sig även om ljuden för andra kanhända inte hörs alls annat än som en suck. Vad vet väl hon om hur andra hör, hur deras hörsel är. Hon förmoder att gamla tanten på våning fem (en våning ovanför hennes) - att hennes hörsel är sämre nu med stigande ålder medan grannen intill hör alltför bra. Därför brukar hon smyga emellan rummet och toaletten eller till det lilla pentryt som omges av en vägg men ingen dörr. Det är iallafall en vägg mellan oset och sängen som också kan bli en soffa om hon nu orkade bädda den vilket hon såklat inte orkar. Det var längesedan det behövdes bäddas om med nya sängkläder. Nu svämmar tvättkorgen över och förbi. Tvätten ligger i lite olika högar här och var i hennes lilla krypin. Det var längesedan det doftade mat (och os) från pentryt. Det enda hon orkar göra i matväg är att öppna konserver och äta maten direkt ur burken av plåt. Varje konservburk lägger hon under vasken där soppåsen för länge sedan svämmat över. Det har börjat lukta av soporna men hon orkar inte. Det är ju knappt att hon orkar få upp konservburkarna... Det enda hon dricker är vatten ur kranen. Kaffet är slut så det var några veckor sedan hon drack en stor svart kopp ljuvligt gott kaffe... Till och med tepåsarna är slut...  

Hon sover mest nu mellan maj, juni, juli och augusti. Först när första dagen i september månad inträder brukar hon långsamt ta sig ut i världen igen. Världen som för henne är att våga gå ut genom ytterdörren, låsa den, hålla väskan och tygkassen krampaktigt som om de kunde hjälpa henne att gå nerför de nio trappstegen gånger fyra. Huset har sju våningar så det är för väl att hon inte bor högre upp. Trettiosex trappsteg räcker gott för hennes tunna kropp. 

Hennes lägenhet ja. En liten etta med som sagt ett pentry och ett minimalt badrum med duschkabin. Det finns till och med en liten tvättmaskin (toppmatad) intryckt i hörnet mittemot toalettstolen. Ibland under de månader hon mest ligger till sängs brukar hon fundera på det - att så mycket ryms på en sådan liten yta. Till och med tvättkorgen som visserligen är nätt och lätt som har svämmat över av smutstvätt dessa dystra månader. Tvätt som ringlar sig som en orm ut i den minimala hallen. Hon kliver över röran av svettiga lakan, strumpor, underkläder och kläder. Till och med favorittröjan, den vinröda hoodien ligger där, underst. Som sagt, hon kliver över eller på kläderna för att komma in på det lilla badrummet. Hon måste kissa, hon måste duscha. Det första orkar hon men det andra... Nej, inte idag heller. Hon borde laga sig något att äta förutom konservburkqarna men kylen gapar ekande tom förutom en kaviartub och en halvliter sur mjölk. Utgångsdatumet är den femte maj. Nu är det den femtonde augusti och hon är så trött, så intill döden trött. I skafferiet finns det iallafall burkmat och påsar med nudlar. Det är så hon lever och överlever, på burk- och påsmetoden plus kranvatten. Ibland värmer hon vatten i vattenkokaren av glas i den största koppen hon har; den vita med rosa prickar. Den hon fått av sin mamma förra julen trots att hon sagt nej, nej, nej till julklappar och till hela högtiden. Nu när teét är slut så sippar hon emellanåt på det heta vattnet då hon blivit så frusen av sig.  

Vägen till det lilla pentryt är en utmaning att forcera. Först är det ormen av tvätt som ringlar sig ut i minihallen och nästan in i pentryt. Bara en pall hindrar smutstvätten att ta sig in. Tvätten tar en högersväng och kommer snart att nå bäddsoffan. Mattan under syns inte längre. Nu är mattan som inte är en matta längre utan mer ett knöligt och mjukt underlag. Kartongerna radar upp sig vid väggarna. Det var inte alls så länge sedan hon bytte från tvåan inne i stan till den lilla ettan långt ute i förorten. Tvåan hon hyrt i andra hand och där hade det inte varit lika stökigt och rörigt. Det var ju ändå inte hennes lägenhet och den hann inte bli i samma usla skick som ettan nu för hennes mamma och syster kom en gång i veckan och röjde upp. De bodde ju också i stan och på den tiden lät hon dem hållas medan hon låg i sovrummet med rullgardinen neddragen med en bultande huvudvärk och ett bultande hjärta och en ångest som det gick att ta på. Det var som en elektrisk spänning i hela det mörklagda rummet. Systern gick ogärna in i sovrummet, mamman var den som smög in och plockade bort halvfulla vatten- eler saftglas och tallrikar med intorkade matrester på. Det var ju ändå inte hennes lägenhet. Hon var redan på väg därifrån i tankarna.

Så att den lilla ettan nu var som ett bombnedslag av prylar på fel platser, otvättade kläder, sängkläder och odiskad disk var inte konstigt, inte konstigt alls för henne. Med hennes mående följde detta henne. Hon har inga husdjur förutom dammråttorna som sakta men säkert växte sig allt större.

Mamma och hennes syster var hos henne och bankade på dörren igår. Ingen av dem hade fått någon nyckel så hon var säker där hon låg i bäddsoffan. Ingen kunde, fick komma in till henne nu och se misären hon levde i. Hon bara vägrade fastän både mamma och syrran visste hur det var fatt. 

Nu var det snart dags att gå ut, hon kände det. Elekriciteten var tillbaka i hennes kropp. Hypomanin bubblade och hon lade mobilen som naturligtvis varit oladdad hela denna period på laddning. Snart skulle mammans röst höras mjuk i mobilen. Snart skulle hon kunna bli människa igen, en riktig människa. Inte denna zombieliknande björn som gått i ide fast först måste hon se till att komma in i det lilla badrummet som var överfullt. Hon snubblade sig fram över bråten och blev gråtfärdig. Det var ju likadant i hela den lilla lägenheten. I duschen låg badlakan och handdukar. Hon gick ut och lade sig i bäddsoffan igen. Hon var så trött nu igen. Alla saker, all röra sög musten ur henne. Hon somnade. På det lilla kladdiga belamrade köksbordet började mobiltelefonen som var satt på ljudlöst vibrera. Hon hörde den inte. Hon var någon annanstans. 

I andra änden lade hennes mamma på luren. Snart nog skulle dottern svara och då skulle hon och hennes syster rycka ut till hjälp. Samlarsyndrom var inte lätt att bli fri ifrån. Det hade de fått klart för sig. Både genom vården och den hårda verkligheten. Det var en sjukdom utan bot. Man lär sig att leva med allt, även detta. Mamman tog fram sin stickning och satte sig i favoritfåtöljen. Bäst att passa på att vila innan röran hos yngsta dottern skulle tas om hand.