Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

28juli22








dagarna fortskrider makligt, segelbåtar på ett öppet och vindstilla hav, utan några föresatser. den unge Werthers lidanden i handen när jag sitter på stranden och ser ut mot ett långgrunt hav som breder ut sig alldeles intill Öresundsbron. stranden är överbefolkad, några tjocka barn leker i vattnet framför mig, och som jag sökt avstånd till människomyllret så sitter jag bland tångruskorna några hundra meter ifrån, flugorna svärmar vid fötterna, det är varmt, människorna är loja som bin som blivit exponerade för rök. och min hjärna är stelnad, suspenderad, tankarna är ett stelnat galleri av skulpturer som inte är rörliga, ett glyptotek på en annan våning som någon stängt dörren till. som alltid så känner jag mig som en anomali, någon som inte stämmer in i landskapet, som om jag är en ö av karghet och klippiga stränder kring vilken en ström av människor flyter i en ständig rörelse. människorna som alla är individer, men ändå en och samma entitet, en ström, en flod, och jag är stenbumlingen som sticker upp ur det kringliggande flodvattnet. de lever i en annan dimension, det finns glas, strukturer mellan oss, det finns klyftor, andra aspekter. för dem är sommaren en annan gestalt, deras rörelser, deras kroppar smälter in naturligt i landskapet. de är en del av det, en organism som tillhör trädet, en fisk som tillhör sjön.
när jag släpper boken, när jag sluter mina ögon så föresvävar det mig att sommaren öppnar upp andra rum, förbinder passager inom mig själv, öppnar dörrar till andra flyglar av mitt minne. och jag är där, på 80-talet, på Skånes västkust, när jag cyklade runt på min cykel och lekte röda vita rosen med mina vänner, sommaren bär på reminiscenser i alla sina dofter av solblekt gräs och öppet hav. saltet, syran, stränderna strax intill, ekon av det som var. jag förnimmer det som en statisk elektricitet i luften, något ännu pågående, ett rum, en tavla ur vilken stoffet flyter ut i rummet. jag är på många platser samtidigt, jag är en diffus skärgård av minnen, av öar kring vilka tiden flyter djupt, följsamt, olika boningar, olika hem med andra figurer som kan skymtas i köksfönstret när skymningen faller på och den annalkande natten kan förnimmas i periferin. mitt förflutna är lika diffust som ett örike som ligger höljt i dimma, och jag befinner mig på alla öarna samtidigt.
jag läser några sidor ur boken och försöker glömma bort det som omger mig; de tjocka barnen som leker vid vattenbrynet, flugorna, myllret av människor, vattnet som strömmar kring stenbumlingen i floden. och Göthes språk är alldeles för välpolerat för att fånga mig. jag dricker kaffe, och min blick vilar över himlens tomhet. jag andas in havet, andas in sommaren, andas in somrarna från förr. sommaren är lika drömlik som alltid, fylld med löften som sällan infrias, sommaren är en akvarellmålning, en dikt, sommaren är ett vykort från en fjärran tid. och jag röker en cigarett och försöker läsa min bok. dörren till mitt minnes gytter av skärgårdsöar öppnas åter på glänt, alla de små husen, hemmen som ligger höljda i dimma på öarna. jag förnimmer gestalterna som kan skymtas i köksfönstren när skymningen faller på och natten nalkas.
jag vet inte om horisonten som ligger framför mig vid oceanens rand är en förfluten eller en framtida horisont. den rymmer allt det som jag har förlorat, de fördolda urskogarna, mina misslyckanden, mina längtor och min sorg. ja horisonten är ett eko, en spegel, ett möte.
jag försjunker till slut i glömska när jag uppgår i textmassorna som ligger framför mig; Göthes alldeles för välpolerade språk, den behagliga glömskan, hur allt skingras i dimmor som vilar i periferin. dessa svalkande brisar, varsamt, dessa svalkande brisar i den alldeles för kvava och intetsägande sommarvärmen.,















Prosa av Androiden VIP
Läst 40 gånger
Publicerad 2022-07-28 16:26



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Androiden
Androiden VIP