En vägg av kyla och starkt solsken slog emot mig när jag öppnade porten mot innergården. Trädens grenar hängde tunga och vita mot marken. Alla ljud som hördes var dämpade, isolerade. Snöröjningen hade inte varit där än och i den tjockt packade snön syntes spår från verkligheten som pågått omkring mig i timmar utan att jag märkt det. Avtryck efter skor, barnvagnar, bilar och cyklar korsade varandra i ett sammelsurium som gjorde mig yr.

På gästparkeringen stod Carros skitiga, röda volvo. Lutad mot bagageluckan stod en huttrande Carro och rökte. Hon hade inte arbetskläderna på sig idag, vilket måste betyda att det var lördag. Så pass mycket slutledningsförmåga lyckades min påtända hjärna uppbringa, trots att det var länge sedan jag höll koll på veckodagarna. Länge sedan jag känt skillnad på helg och vardag.

”Tja”, sade jag när jag kom fram till bilen och ansträngde mig till det yttersta för att verka normal. Jag hade satt på mig ett par solglasögon för att dölja de röda ögonen och sprayat mig med lite parfym för att lukten av cannabis inte skulle kännas så starkt. Det fungerade uppenbarligen inte, för Carros ansikte bar ett uttryck av yttersta förakt och besvikelse. Men till min stora lättnad gav hon mig ingen utskällning. Öppnade bara bakluckan och sade:

”Jag var hem till morsan i morse och hittade det här i garaget. Kom att tänka på det när jag inte kunde sova igår. Jag tror att det är ungefär rätt storlek, eller?”

”Till vadå?” sade jag förbryllat och stirrade på dockskåpet som stod där i bagaget tillsammans med en rosa kattbur och en ICA-kasse med okänt innehåll.

”Vadå till vadå? Till älvan fattar du väl!”

Efter att ha fräst ur sig orden ångrade hon sig och såg sig nervöst omkring. Innergården var tom förutom på oss två och en beige liten herre med en hund. Han såg inte ut att ha hört något, och även om han hade det så skulle han antagligen inte fatta att vi pratade om en riktig älva. Men Carro sänkte ändå rösten till nästan en viskning när hon fortsatte:

”Vi behöver räkna ut vad vi ska göra, och det kan ta ett tag. Under tiden kan den inte bo på ditt soffbord. Den behöver ett eget hem, och jag tror det här kan funka ganska bra.”

Jag bara gapade. Jag visste inte vad som var konstigast; att Carro legat vaken och tänkt på en älva i ett dockskåp, eller det faktum att hon en gång ägt och lekt med ett sådant.

”Vad är kattburen till för?” frågade jag till slut.

”Ifall vi behöver flytta på den. Man vet aldrig.”

”Jaha. Och vad är det i påsen?”

”Möbler. Fan vad kallt det är, kom så går vi.”