Detta är inte någon utdragen text som nästan ingen orkar läsa.

Enkla budskap som är korta och koncisa är vår tids format, och de ska helst inte utmana, ifrågasätta antaganden, eller (törs man påstå?) någon högre form av koncentration från läsaren utkräva.

Tiden vår är knapp, har vi fått för oss, därav korta format med klickrubriker, och i oss en ständig känsla av att tiden vi befinner oss i inte på något sätt kan räcka till - fast varför vi egentligen stressar runt och runt och måste få allt detta gjort, med reflektion är det som att livet enbart vore skapat för att...

...jaga en diffus framgång – som är relativ till din miljö, för då, säger i alla fall den bakomliggande motiverande tanken att, målets uppfyllelse plötsligt gör att du förvandlas i ditt inre, som med magi över en natt.

Framgångens rus fyller livet av lycka, just som du visste innan att det skulle göra - för så har kulturen gång på gång sagt till dig att du ska prioritera och tycka.

Ruset, som så mycket annat, redan inom några månader bleknar och att du sedan (visar studie efter studie), en livsinsikt erfar, en insikt med djup besvikelse att;

Det mesta är som förut igen, här i ditt upplevda inre. Framgångens triumferande och skrytande salut, när den ack så korta men sköna nyfröjden ebbat ut, ekar meningen åter tomt i ditt hjärta, du realiserar spelet du spelat och som en ökande upplevelse, att du är fast i en illusionistisk jakt utan slut.

Missförstå mig rätt. Ett driv att förbättra sig, känna upplevelsen av framgång, med ökad förståelse av sitt inre, är det allra bästa av möjliga sätt,
För att uppnå en annan form av framgång, som istället för att vara en prioritet, är en konsekvens av din existens, ett mentalt tillstånd att vara i. Den är följden av rätt handlande och rätt mentalitet, kapaciteten att reflektera och begrunda sitt betèende, sitt bemötande av andra, lära känna sig själv, sina svagheter och styrkor och sitt sluga självlurande lureri.

Om genuinitet och passion får blomstra i en kreativ process, inte kvävas av dogmatiska institutioners osynliga tankeburar, om utbildning öppensinnat läras ut med vördnad om vårt arv av visdomens skatt - tänk vad vi kunde skapa, med all vår outtömliga, uppfinnesrika och fantasifulla kraft.

Men abstrakta koncept har också sin begränsade plats, vi ska utöka vår kunskap genom empiri, de behövs som förklaringsmodeller vi kan använda som verktyg, men bara vi icke förglömma att, till skillnad från nu, den djupare förståelsen från visdomen - dess riktiga skatt - inte kommer från orden, modeller eller koncepten, med enbart från integrering i livets process, med upplevelsen av dess sanna kraft.

Självstyrande varelser vi uppenbart är; så varför, jag undrar, ger vi i strid med egen frihet, suveräniteten vi besitter om vi så vill, ger den ifrån oss till andra, som att det inte fanns några andra alternativ, än att forsätta att ge den till de som med fina ord alltid lovar och svär;

"Vi ska dig rädda, tänk du inte på besvär, vi vill dig bara väl, detta vi gång efter gång, och åter på nytt efter nästa besvikelse och svek, efter nya ouppfyljda löften, åter lovar och svär".

Visst är det egentligen så, att nutidens dokusåpa äntligen sitt slut börjat nå. Att samtidens underliga vilja till underkastelse enbart är en fas, som just nu genererar en kraft för förändring, och pendelns rörelse svingar nu mot dess motsatta sak.

Vi kan alla bidra, med att släppa charaden, rollspelet, smutskastningen, personpåhoppen och istället bara ärligt uttrycka vår mening, och hålla den tonen saklig, att diskutera i sak.

Men; tro inte att jag, bara för att jag skriver dessa ord, på något sätt anser mig "vara där” (att jag själv tror mig vara ofelbar, och bara tillhör den skara som är "god") – det som ovan beskrivs är bara vad jag ser, och vad jag tycker att vi ska sträva efter, så väl jag kan förklara det med ord.

Jag vill dela med mig av mina tankar, då kanske någon, någon gång, om än bara för en liten stund, funderar lite på saken, reflekterar över samhällets grund.
Inget framgångsrikt helgon finns här, det är bara jag som genom detta skrivande mest för mig själv, som med tursamhet blandat med konsekvent och ihärdigt försökande, kanske någon gång, någonting nyttigt lär.