Lättnaden när vi kom ut i hallen var skön som ett varmt sommarregn mot huden. Men under hela tiden vi rörde oss genom lägenheten såg jag mig omkring åt alla håll som om jag vore paranoid. Jag kunde inte för mitt liv förstå vad som hade hänt med älvan. Och varför hade jag inte märkt något? Man kan väl tycka att en älva i vardagsrummet är något man bör ha koll på. Men inte jag inte.

”Vill du ha kaffe förresten?” sade jag när Carro lyft på påsen och var på väg tillbaka till vardagsrummet. ”Innan vi sätter igång.”

”Ja kanske det. Svart.”

Hon stannade upp och började gå mot köket istället. Jag följde efter med en snabb titt in i sovrummet som var lika mörkt och kalt som vanligt. Där fanns inga gömställen för en älva att krypa in i. Väl framme i köket började jag rota i alla skåp och lådor, som om jag inte visste var kaffet fanns i mitt eget hem. Men ingen älva där heller.

När jag satt igång bryggaren ursäktade jag mig med att jag behövde gå på toa, och gick istället in i vardagsrummet. Jag hade fått en ond aning och den sade åt mig att gå till balkongen. Jag satte fötterna i stövlarna som stod bredvid dörren och gick ut.

Det låg över en decimeter snö på det lilla bordet och stolarna som jag hade stående där men aldrig använde. Ingen älva, men när mina ögon vant sig vid ljuset kunde jag se pyttesmå spår i snön, som efter en fågel, som gick från dörren över golvet till stolen och upp på bordet. Spåren slutade vid balkongräcket.

”Vad håller du på med?”

Carro stod plötsligt bakom mig med en sliten, gul kaffekopp som rykte ymnigt i kylan. Hon såg misstänksamt på mig medan hon sippade på kaffet. Jag sökte febrilt igenom huvudet efter en ursäkt men kunde inte komma på en enda.

”Du vet det där problemet vi har haft med en älva i min lägenhet?” sade jag och log vad jag trodde var mitt allra mest oskyldiga leende. ”Well, vi har inte det problemet längre. Bra va?”