Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

maneten








du skymtade dina stadskärnor i djupet av den heliga urskogen, omspunna med drömmar om allt det som är och inte är, och varje dag påminner mig om en dröm, en stadskärna som ligger fördold i djupet av en urskog, och med min blick spinner jag drömmens heliga väv över bebyggelsen, över gatorna där människorna går med sina lila paraplyn uppfällda under ett askgrått skyfall vilket rymmer veranda fiber av min sorg, på gatorna ligger dikterna utspridda, skingrade i vinden som flagor av tid och bebyggelse, av ansikten, av kroppsdelar som flockas som skräp i vinden, vita fåglar utan några lungor fångade i tidens tvivelaktiga delirium, allt är lika diffust och ändligt som en allé av pilträd som leder in till ett ödsligt hus på landet, dikten som avbildar dina blodkärl och ditt hjärta, en karta, en målning vars färger långsamt droppar ned i en avgrund av ljus och ömhet. och böckerna du läser, de fiktiva romankaraktärerna som går bredvid dig i livet och som andas samma luft som du, allt stoff som du fångat i månens livlösa elektricitet, ja allt det är din egen uråldrighet, som är äldre än tiden och stjärnorna, och du följer fotspåren som leder till en gammal källa vid skogsbrynet, du dricker dess mjölkvita substans i hopp om att den ska fylla dig med ett spindelvävsskört vemod, och begravt i djupet av de slöjtunna sanddynerna som böljar på stränderna intill en gömd vik av historiska epoker, söker du obevekligt efter nycklarna, nycklar fabricerade av ett tidlöst enigma, människors mödosamma förehavanden, antitesen du behöver för att dekryptera hieroglyferna på en söndervittrande stenstaty i djupet av din själ, dess dunkla strofer, dess evinnerliga längtan som sträcker ut sig som blå bergskedjor under den borttonande solnedgångens exil över havet, i djupet av sanddynerna söker du de gamla fotografierna från förr, de förlorade icke-biblarna som aldrig har existerat, och du är inte någon, och jag är inte någon, en väv av drömmar ligger omspunna kring den fallfärdiga stadskärnan belägen i djupet av en uråldrig skog, hänger som murgröna, som tät grönska över den grå stenstaden, ibland kan de andra människorna skymtas, de andra människorna som kan ses vid slutet av någon avlägsen gata utan att du kan se deras ansikte, ibland förnimmer du deras existens alldeles tätt intill din egen, de skriver sitt namn på fönsterrutan i ditt sovrum när nätterna är alldeles för långa och övergivna, de skriver sitt namn med en substans som de utvunnit ur sin egen uråldrighet vilken är äldre än tiden och stjärnorna. och andra skriver sina namn med ett sällsamt plutonium de funnit i berggrunden, där alla deras tårar bor, där alla sveken och övergivenheten har grott till vidunderliga, svartnade träd på botten av deras inre sjöar. och dina händer är öppna som näckrosdammar, bär ett blått lotusblad som skimrar under rymdens stjärnlösa mantel, svävar alldeles intill din sorg och din längtan, dina fiktiva abstraktioner som blivit kyssta av de sista dropparna blod, ett blått lotusblad som flyter på floden som ringlar sig in i stadskärnan, tränger igenom den täta vegetationen av drömmar som kapslat in bebyggelsen, och du sväljer det helt, känner vulkanen öppna sig i fjärran, magman som tänder upp dina ögon för några ögonblick, magman som rinner ut i rummet där du sitter, får ditt hus att tändas upp under stjärnorna, du kan höra fiktionerna ropa ditt namn i natten, hur din egen absurda metamorfos är i annalkande, och landskapet, staden och den mörka skyn är ett becksvart hav i vilket din själ flyter, en majestätisk manet vars pulserande tentakler griper mot musiken i fjärran, fiktioner av tid och rum som omsluter din sårbarhet och din längtan, ömhetens slutgiltiga avgränsning, dess alfabet, dess diffusa chiffer som lyser vagt bortom kelpskogens abstrakta grönska,
















Prosa av Androiden VIP
Läst 70 gånger
Publicerad 2022-07-30 17:31



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Androiden
Androiden VIP

Senast publicerade
*(6)
*(5)
*(4)
*(3)
*
*
*
*
* Se alla