En elegant träbåt förtöjde i hamnen, en av de traditionella fiskebåtarna som kallades gozzi, med snygga, marinblå dynor och vitt soltak. Ett litet gäng hoppade ur, de var i min ålder ungefär, och ropade tack till båtföraren, som var naken bortsett från ett par avklippta jeans och en sjömansmössa där ett osannolikt blont hår stack ut. Jag kom med ens ihåg att vikingarna hade seglat längs den här kusten, och att blonda, blåögda italienare inte var en ovanlig syn här, eller på Sicilien.
Jag blev fascinerad av det lilla gänget, fyra män och två kvinnor. De rörde sig med avslappnad äganderätt, som om det inte var något märkvärdigt att befinna sig i Portofino, som om de var omedvetna om att detta var själva brännpunkten för så många kontorsslavars drömmar.
De slog sig vid ett bord i närheten av mig och tände cigaretter, beställde in drinkar och började ringa runt för att, enligt vad jag kunde höra, bestämma hos vem de skulle ses för att äta middag med ytterligare några vänner. Flickorna var inte konventionellt vackra, med de hade den där tävlingsponnyglansen som kommer sig av flera generationer av självsäker rikedom, långa ben och smala vrister, blankt hår, perfekta tänder och inget smink. Den ena hade på sig något som uppenbarligen var pojkvännens skjorta över bikinin-man kunde skymta ett diskret monogram bland linnevecken- och den andra var klädd i en broderad, vit tunnika, och ett par platta, gröna, skavda sandaler från Manolo Blahnik som jag viste kostade minst femhundra euro. Jag skämdes för att jag lade märke till det, för en tjej som hon skulle givetvis aldrig göra det. Männen var stereotypa de också, med tjockt, mörkt hår som föll över skjortkragarna, bredaxlade och smala som om de aldrig hade gjort annat än att åka skidor, simma och spela tennis vilket de förmodligen inte hade heller. De var...obesvärade, bestämde jag. Jämfört med Leanne och mig i våra tillgjorda Rivierafinkläder hade de här människorna en air av tillhörighet som ingen exklusiv shopping någonsin skulle kunna skänka.
Jag snurrade på mitt glas och betraktade dem tills de gick sin väg.
Tjejen i skjortan gick in i ett hus på andra sidan av torget, och ett par minuter senare såg jag henne på en balkong ovanför Diorbutiken,där hon pratade med en hushållerska i ljusrosa uniform. De kanske skulle äta middag hemma hos henne. Inte för att hon skulle behöva handla maten själv, eller laga den, eller städa upp efteråt...