Det var en gång en pojke som högg ett hål genom sin Bibel. I vredesmod fattade han pennan och gjorde den för ett ögonblick till ett svärd. Ilskan må ha varit djup och svårfångad men de yttre omständigheterna till tilltaget var banala. Det hade helt enkelt inte gått pojkens väg och så slog det slint för honom. Att det var just konfirmationsbibeln som stod i vägen för raseriet kan ha varit en slump men jag väljer att tro på någon slags djupare mening. På insidan av omslaget kunde man läsa ett bibelord skrivet av hans far. Det vill alltså säga att svärdet inte endast riktades mot Gud men också mot fäderna och dess religion. Det skulle gå många år innan pojken reflekterade över dessa händelser.


Pojken frågar sig nu idag, är Gud vred? Det mullrar och dundrar så väldigt i skyn. Tunga moln hänger ned likt fruktklasar redo att frigöra sig och största mot marken. Vad bottnar tungsinne och svårmod i? Var finns grogrunden för mänskligt elände?


Nutid. Pojken framträder nu som något som liknar en man. Skälvandes. Med tunga steg vandrar han stigen hemom. På gatan möter han en man i samma ålder som tycks än mer tyngd av världen än han själv. Han väljer att inget säga, han kastar bara en snabb blick och drar sina slutsatser om främlingen. Senare uppträder rent lysande idéer om hur man kunde bemött mannen. Ett vänligt hallå hade inte kostat något alls. Men så är det när dopaminet är slut, alla kloka och omsorgsfulla tankar kommer i ett senare skede, genom backspegeln. En diffus och svårbeskrivlig fruktan genomsyrar hela tiden nuet, förpestar tankeförmågan, smutsar ned det mänskliga. Bibeln finns kvar och hålet likaså. Vad mer är det som består bortom de materiella tingen? Det är frågan som förbliver...