så slet jag tag
för att inget är för givet
kan inte längre ta saker dag för dag
tårarna rymde snart känslolivet
mellan oss i sängen
avvek dina blanka ögon
ur våra innersta kärl
att smälta i vår gemensamma sfär
en damm som släppte taget
när jag omedvetet sa
-och jag
jag vill inte längre dö,
omedelbart
fingertopp mot kinden rör
varför kommer tårar
varför gör det ont
när sprickorna sluts
efter en naturlig slutsats
av smärta i själen
en livstid samlad tsundoku däruti
svetsar nu sprickorna i hjärtat
med guld
kintsugi
hur kan jag falla i bitar
av att säga det högt i ängslan
känns ändå fel
så ovan vid
den främmande känslan
av att åter bli något helt