Drygt två månader kvar
Jag har ägnat mycket av min tid till att sitta i kassan, observera den stora folkmassan
när de köper sina matvaror varje dag

Jag söker gemenskap men det är
som att något slitits bort på insidan,
min solida grund har förtvinat
en social fjäril som överskrider sin livstid
är skriven av en man, min karaktär är fiktiv
och just nu befinner hon sig i kraterns botten.

det går inte att säga exakt
när jag tappade bort mig själv
jag brukade vara ljus och självklar
nu är jag lika mörk som himlen när den är stjärnklar
mina komplex är allt jag har kvar
och alla pengarna jag spar.

här växer afrodisiakum från hat
och giftiga blickar blir till vardagsmat
mitt namn i någons mun blir till en intim handling
som att vokalerna och pixlar blir till en sval hand mot min kind
fastän den här filmen saknar handling,
stanna kvar till slutet
att gå igenom detta tar inte mer än några minuter.

jag gillade hur hans namn rullar i gommen
som dyr champagne som sköljer munnen
han behövde inte göra något, egentligen
ögonkast likt giftpilar och han överträffade alla mina förväntningar.

det är inte en förälskelse men det klipper mina vingar
jag dagdrömmer mig bort i flera timmar,
räknar sandkorn i mitt timglas
vågar inte möta min blick i fönsterglaset
vågar inte handskas med mina inlärda anknytningsmönster

men jag är så lättmanipulerad, rosafärgat från andra sidan solglasögonsglaset
få mig att känna mig utanför och du kan få allt att rasa

patronisera mig och demolera mig med marken
berätta aldrig nånsin för mig att jag är vacker
ser hur hans blick söker fel i mig
men jag ser himlen
humble me real quick och håll mina armar stilla
passera mig i korridoren och lämna mig med ett getingstick så stort att jag mår illa

jag vet att du inte tycker om mig, att vi inte har en vänskaplig relation
vet att du inte tycker att jag är en på en miljon,
jag är en del av den stora massan
en tjej precis som alla andra
”om jag inte kan stoppa kuken i henne,
varför ska vi ens snacka med varandra?”
en konsument, ett sexobjekt, en framtida mamma
men med en attityd som om jag vore en man

klart att jag måste sättas på plats inför alla.

det är inte att tjejer generellt gillar att bli behandlade illa,
det är att jag har fastnat i en synvilla,
speglar oss i vattenytan när den har stillnat

och jag ser någon som petar mig i mitt barndomstrauma
någon som skickar mig direkt tillbaka till utanförskapet i grundskolan
minusgrader i korridorer, olyckliga tonårsförälskelser där objektet för min kärlek tycker att jag är ful och galen, ensamma luncher i matsalen
till ord som stockar sig i halsen, som att strupen vägrar pressa fram konsonanter och vokaler
ensamhet på raster, gula ljus och fula lokaler
miljön har växlat men i hans blick ser jag mina mobbare upp i dagen.