Kromgula fjädrar spretar utifrån åkerfältens hägrar, där står jag. Vid vindens ekvator och flyttfåglarnas skri. Undrar jag ifall rubinstjälkar kan glädja mig såsom titangult stoft värmer bins ljumske.

Jag undrar. Når näckrosorna verkligen ner till dynig botten och nersmutsade korn? Blommar kristallerna i takt till timmerfälts knakande ro? Vaknar jätten i blåklockornas daggfriska ängar?

När hon smyger sig ner mot regnbågsfärgade sanddyner slickar gastyger hennes ny spruckna lår.
( Som när hennes hud rann genom mina utslitna fingrar. )
och jag kikar genom kalejdoskopiska filosofier, dadaistiska mytologier. Ändå bländar hennes karmindoppade kinder, hennes berlinerblåa läppar, hennes Jasmine kryddade ögon. Alltid vid klippuddarnas drömmar.