Den dova kronhjortens triumfbåge lyfter mjukt ur den purpurfärgade ängen
När nejdens trubadurer kvittrar till morgondaggens fuktighet
Och blåmesens oskyldiga färgvariant sprider harmoni över ängens dimmiga sfär

Och Ifall skalden sänker sin gyllenbruna mussla mot den skadefria jorden
Kvittrar även rötterna till hans egna symfoni
Dirigenten är nymfen, å dess silkeslena slöja, som hukad över plätten viskar ut ljud
Viftar och slänger dens glittrande hud

Om dyrkan inför blåskimrandes stenar leder dig mot brinnande aska
Kan hon hitta evighetens dolda källa
Där matrisen och trubaduren nynnar den universella typografin

Och ifall prominenta hus gäster öppnar ögonen knakar diskografierna likt hur exploaterings tryckerierna sprakar. En symfoniorkesters tyngsta verk
Är skogshuggarens lättaste löften.
Löften som nymfer och syndare ambivalent frodas i

Denna hymn som förmiddagens anonyma fjäderdräkt nynnar till, är för skolpojkarnas föjeslagare, alltså historians neandertalare. Doppa nu hårtussen i oskuldens bäck, och predika samma reviderade doktrin som blommar högt i helvetets biologiska mångfald

Jag är alger gud ej skapat, Jag är grimasen om aldrig saknad, jag är skalden som aldrig somnar, jag är viltolyckans frände. Vaken med gräsänder, gröngölingen och periott le fou