Den banbrytande föraren färdas genom nattens oceaner, han hör stjärnorna och doftar på deras omgivning.
Hyresgäst inom kraniets snuskiga väggar med hudlösa tapeter. Förställningar och hallucinationers samhälle.
Kontorspsykopater, föreningspsykopater, förvaltningspsykopater och konstruktionspsykopater.
Sekreterarens förnimmelse funnen mellan raderna. Chefer protesterande emot klarvakna arbetarsinnen, nynnandes på slavarnas psalmer.
Trötta melodier förskjutna med kvällens grova jazz föreställning.
Ensamma, puffande, piprökande vallmo fröjd.
Himmelen vräker folkets tårar mot den dunkla busskuren liggandes i barndomens palats.
Stereon spelar Jay-Zs hymn o hyllar New Yorks skyskrapor.
Melankolisk Glädje svävar i sfären vi kallar sammanhållande, lyckad, verksam och uttänkt.
Mockade fötter och spretiga horn väller ur hennes silkes Lena kroppsligheter, gömd under marockanska slöjor och vissna lockar.
Ungdomar som vuxna, bokade för att intervjua sin hjärna, uträkningen av den ekvationen är en paradoxal förvirring.
Mina föredettingar uppger mitt sätt som en gräsklippare, kvalificerat lugnande.
I medicin skåpet finns sorg, besvär, lidande och död. Alla lika beroende framkallande.
Intellektuella galenskaper uppfångade av statsvetarens fåniga ballader.
Narcissistiska skolgångar där barnen hjärntvättas med matematiska påhitt och nedvärderande kulturer.
För den ensamma vandraren fungerar Kärlek som en eufemism för behövande, och ärligt sagt, bedövande.
På tal om allt och inget hittade jag till scenen och spelade loss och sparkade loss för att känns flödet.
Men trummisens moraler är uppbyggda utifrån böcker, poesi, drömmar och filosofi och med onaturliga ljud skakar han publiken ur sina rytmer o riktlinjer.
Fönstret förverkligar regnets pulser och strukturerar drömmarna utifrån hopplösheten det utstrålar.
Mitt i aftonens berusade krig rör sig folket tillbaka till sanningens lidande och säger adjö till svett och skratt.