Det är bara hon och han nu.
Han ligger stilla, för en gångs skull.
Hon smeker hans bröst, låter huvudet vila på hans arm
“Du lovade att det var vi, kommer du ihåg det?”
Hon viskar det till honom, men hon väntar sig inget svar
“Det spelar ingen roll.” Hon kysser honom på kinden. “men du lovade”
Hon andas ett par gånger. Ser upp mot hans ansikte, hans ögon är slutna. han är alldeles, alldeles stilla.
“Du kan försöka men jag vet.. Jag vet att du inte sover” Hon fnittrar när hon viskar det, men hon vrider ner huvudet igen, återgår till att se ut över rummet. “Det är så konstigt ändå, jag har varit i det här rummet tusen gånger, men.. Allt ser ändå nytt ut när jag ligger här.”

Det står flyttlådor vid sängkanten, fyllda med böcker och kläder om vartannat, vid dörren hänger hans jacka. Det är alldeles tyst, som efter att man stängt av en fläkt, som efter att man hört en oväntat smäll och öronen spänner när de lyssnar efter en till. Hon fortsätter

“När jag var liten..Jag var så arg, hela tiden. Allt var så enkelt då, men jag var så arg. Nu är jag aldrig arg längre, men allt är svårt” Hon snyftar till men det är inget hon verkar reagera på. Han har skor på sig, även om byxorna är neddragna och tröjan är avtagen.

“Det luktar som fyrverki, har du tänkt på det?” Hon viskar det igen till honom “som att vi ska till tivoli, som att det är nyår? Som om att allt börjar om nu? Som att allt som hänt tills nu var på prov och att imorgon börjar vi på riktigt?” Hon ler när hon säger det, och hennes ögon glänser av förväntan. "Från nu så är det vi, bara vi"