Mina fötter är frigående sparris,
frispretor i friska luften,
fågeltorra, strandstensluftade,
lugubra och begabbade

Mitt huvud är någon slags blast,
vajande för världens vindar;
urblåst urblast,
en vinande vindad spole,
en svängom i elstängslet

Mina armar är mina närmaste grannar,
utfestade, utfästa;
kroppshållningens ultrautfarter,
med längstutets anfrätta klamrar
på armlängds avstånd;
höftklamrar i sädesgången,
för de bergtagna i skrevornas dagar,
i det särskildas rasbrantsdagrar

Benen är styltor att storstappla fint,
och tankar är myror och fåglar;
hostan Hesa Fredriks stridsrop
mellan hyreshusen
och obeständigheten det klassiska avropet
ur fyrskeppet Nantucket II:s diafonhorn
i bleken
(Alvin Curran: MARITIME RITES)

Livet är labyrint och hav,
och Gustav Dahléns tutande för tjocka
över Enskärs japanska slöjnät;
döden förvillelse och rökig fabrik;
minnen grönsaksturnéer,
låftgångna och pratsjuka i smartphonesalgoritmer
som gör vemsomhelst
till sin egen straffångade, straff-ångade couscouskoskocks
bölande blåneke
nere på dumhetens botten,
kvävd i varhelst och närsom,
med medfarna fartyg och de döda
som alltid är på jobbet;
skojfriska satar, förgjorda och förfinade,
tröttkörda på alla hänvisningars utsida,
under devisen
”Tröstäten går jag i mina kläder,
i gynnsamt väder till mina fäder”

I en rälsböj sjunger ett tåg i hörhållet,
och samlaget ligger perfekt till

Stöna i mitt öra!
Är du kåt vill jag höra!
(även om det resulterar i ett otal blöjliga koltåldrade)

Intet kräver ett Något
för att kännas trovärdigt
Vi har det tveksamma nöjet att bistå
med ett sådant,
behängt med fattigmansreligioner,
räliga regalier
och fyllesamfund

Men är du kåt vill jag höra;
stöna i mitt öra!

Människa är blott och bart funktioner,
som i denna kontext tjänar som Kosmos essens
och esse
och sminkspeglar i dess narcissistiska traktan
efter sig självt
i sin plågsamma egenskap av allt som finns
och allt annat,
och allt övrigt