Enbart klagan över tiden

och dess lopp som gått ur led,

gör en lika less och vriden,

som den tid man lever med.

Man bör blanda i sin suckan

något positivt jämväl.

När man öppnar vädringsluckan,

öppnar man sin egen själ. 

Det är lätt att bli ironisk

över all idioti.

Spydigheten blir dock kronisk

av för giftig poesi.