Han är ute och går en kvällspromenad
med himlen som tak och stjärnor
som ledljus i en bullrig, tyst stad.

Där har folk samma längtan,
främmande för dom,
Jordens barn.

Parken är rik på planterade blommor,
en parkbänk är fullsatt av en hemlös,
som ett par passerar.

Paret tvekar för varandra, självsäkra
läppar öppnas och stänger
ett tillgivet porträtt.

En nattöppen krog
för dom som har fått nog,

tillsammans med skratt
och dränkta skrik,
som skummar över.

Han går hem till ett självporträtt,
akvarell smärta.