Jag kommer att vibrera i existensen av tomrum
när du inser varför de stängs av
rösterna som inte tystas, för om
gömma sig i de metalliska skuggorna
de oroande stavade orden;
om de sprang i skenbar tröghet
av vägarna skulle vi säga vara ormar
obefläckad i röstens explosion,
slingrande i vårdslösheten av utslitna texter,
på de sympatiskt accepterade ansiktena
av de patetiska stormännen med lögnen till
föregå deras steg.
Vi tolererar brottet i det smärtsamma
tystnad av sovande blommor
av torrheten i de svala vindarna och
frånvaro av smaken av vatten.
Vi rider på de kalla vingarna av
förtvivlan, utan att skrika framför
mot skräcken av förfallen gråt,
mot skrattet av blodet!