På botten av skogen har de sin egen skog, blåbären, en värld full av jordklot med bara hav utan land; blåa, tittande på varandra, och samtidigt spanande åt alla håll, kanske längtande efter kontinenter fulla av skogar …
Där hänger de, sprängfyllda av liv, lena som småbarnens lilltår, men knallblå så de nästan svartnar, eller också duvblå, enstaka eller två och två, tre och tre … ibland är riset som små äppelträd där frukten trängs så tätt; ibland är bären som blåmålade trätunnor hängande uppochner, ibland som igenvuxna kyrkklockor med en tunn liten gadd som kläpp, ibland perfekta klot; jag plockar och plockar, de gömmer sig bakom blad i alla nyanser av grönt, eller rostfärgade, gulblandade, men jag hittar dem … jag kan lägga mycket tid på ett enda bär som trilskas och slinker undan mina fingrar, trots att det finns mängder av andra alldeles intill; jag nyper av, jag sträcker mig, jag vet bara på ett ungefär åt vilket håll jag är på väg, man glömmer nästan bort riktningen när man suttit länge på samma fläck … en ny plastbytta åker fram, och den första näven töms med ett trummande ljud mot plasten, några blad åker med, och några bär har små stjälkrester kvar, ljusgult som går över i ljusgrönt, i rosa, och intill bäret tar det bärets lilablå, och efter ytterligare ett par nävar blir ljudet dovare när byttan fylls på.
Jag plockar.
Jag lurar spindelnät, jag röjer nedfallna grenar och kvistar; ibland spricker ett bär mellan mina fingrar, den svala saften rinner över fingrarna, jag släpper direkt, vissa sjunker bara ihop i min nypa, nästan tomma, redan urdruckna, en del är bara skrumpenhet, torrskrynkel, konstigt hårda, döda, ibland är torrskrynklet obehagligt mjukstudsigt; andra har en ljusbrun fläck, en insjunken skorpa, vem har ätit där? Ibland sitter skorpan på sidan, vid ekvatorn, ibland sitter den på polen mitt emot stjälken, skorpan är som en bit land som ensam flutit upp ur det stora havet, eller som att den där blåmålade trätunnan fått ett omålat trälock; jag får byxknäna lilafläckade, jag inbillar mig att det kliar här och där, att fästingnymfer kryllar på mig; jag hör plötsliga prassel, en fågel, mus, orm eller människa? Ett rådjur dyker upp, det tvärvänder när det ser mig, jag vilar blicken mot granar längre bort när jag nu ändå tittar upp från bären, en vila för ögonen med lite avstånd…
Och så plockar jag igen, tänker att efter de där stora bären där borta ska jag gå hem, men så hittar jag bara fler såna där stora … men när byttan är full ska jag sluta … även om det tar emot, men är jag inte hungrig, nej.
Drar mig ändå hemåt till slut, bryter loss en välfylld kvist att ha på hemvägen, hittar några hallon också, smakar på några lingon som redan mognat i solen.
Snart är jag hemma.