Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Maniska perioden - bipolär

Ibland känns det som att dansa på moln utan att vara rädd för att falla ned
och jag har inte alltid någon koll på vad som runt mig sker.
Jag blir fast i värld där allting är möjligt och där allt är lätt
där jag kan hoppa från ett tak och flyga, logiskt sätt inte rätt.
Men kraften i min kropp gör min tro överväldigande och unik
medan andra kanske bara ser mig som ett jävla freak.
Mina toppar är mina bästa vänner, utan tvekan alls
under den tiden går livet som en fin och lättsam vals.
Jag ska resa världen runt och göra min grej
men först måste jag lista ut… vad är mig?
jag ska köpa en skåpbil och bygga om helt
sen märker jag att jag inte har pengarna och det blir stelt.
Men att vandra från norr till söder borde vara lätt
jag kommer bli känd och det kommer bli super fett.
Jag kanske ska börja köra banhoj och vara snabbast av dem alla
men troligtvis så kommer jag i första kurvan att falla.
Min kreativitet ökar så jag spårar helt ur
köper dittan och dattan för jag ska ju bli bäst i något, det är min tur.
Jag känner något så starkt inom mig som måste ut
det kokar i mig och när jag lyfter på locket är det slut…
Lusten, viljan och modet sjunker sakta ned till grund
allting ändras, hur jag är och tänker… bara på en sekund.
Jag faller ned utan att se botten på lång tid
jag vet att när slaget kommer blir jag bara en osynlig individ.




Fri vers av landetlagom
Läst 232 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2022-08-08 09:03



Bookmark and Share


  Micky
som taget ur mitt egna hjärta, det maniska kan verkligen kännas så här. tack för att du delar med dig <3
2022-10-10

    ej medlem längre
det tar bara 260 dagar att vandra runt jorden. inte mycket. man har väl tid på sig vid slutet. roligt. då är jag inte den enda. bättre. inte för att jag kommer se nån annan. men men.
2022-08-20

  nigrum anima
Du målar din maniskhet väldigt bra. Hoppas att du kan beskriva din dipp på samma sätt.
Bra!
2022-08-19
  > Nästa text
< Föregående

landetlagom