"In Tränen geh ich nun allein

Gedicht von Sophie Mereau Brentano

In Tränen geh ich nun allein,
am quell-du kennst ihn wohl.
Ich blicke in den Bach hinein ,
dass er mich trösten soll.

Du freundlich Liebesangesicht,
wie bist du doch so fern!
Dich bringt mir nun kein Tageslicht,
bringt nicht der Abendstern.

Mein Leben schliesst die Augen zu,
well es dich nicht mer sieht,
indes in Träumen ohne Ruh
mein Herz stets zu Dir zieht.

Die leise Welle rinnet klar,
und zeigt den grunen Grund.
O! Welle mache offenbar,
was wohl mich macht besund!

Die Welle schweigt und fliehet bald,
doch unten frisch und hell
grunt wundervoll en Pflanzenwald
bedeckt vom klaren Quell.

Und aus dem frischen Wasserreich
steigt hell der Trost zu mir:
"Es grunet so der Hoffnung Zweig
auch unter Tränen Dir." "

(https://gedichte. xbib.de>
Die Deutsche Gedichtebibliothek;
Gedichte von Sophie Mereau Brentano;
In Tränen geh ich nun allein)

(Det ska vara tyskt "u", med prickar över,
i strof 4, rad 2, "grunen"; i strof 5, rad 3,
"grunt", och i strof 6, rad 3, "grunet".


---------------------------

Min tolkning

I tårar går jag nu allena.

Här går jag nu, allen´, med ögon våta
invid källan, du känner honom väl,
så plöjer mina tårar i dess bäck en fåra;
må dess röst så tröst i min själ.

Så skugga sol och stjärna glimten i din
blick, trevar, med ljus och lyckta i vrå
och sfära rum, så oändligt nära i min
rymd; famla, i vad de ej kan nå.

Jag blundar, i det att dova ljus må råda,
då, hör jag dig, torka tårar ur mitt öga,
så lyfts ridån, som i en förklarad gåta
för mitt hjärtats tilja och perenna möda.

Där smeker vågen var yta och förlåt
visar ren´för mig din källas gröna skrud.
Sila så i ljus allt som grumlats i försåt,
och ge mig sen´i gåva ett lyckligt förebud!

Se, nu öppnar vågen, rullar inunder ut
en skog, så ymnigt skön och underbar
famnad och förlöst i en tyst tribut,
i det du rinner inom mig, alltigenom klar.

Så stiger mina tårars sådd ur kupat ljus
i droppens spel går lek och kel omlott
"må din träda gå i stå, vätas i mitt brus
gå i blom, förespegla mig i att ge dig hopp."

-----------------------------

Sophie Merau Brentano, 1770-1806, född Schubart,
var en central och tongivande person i det sena
1700-och tidiga 1800-talets tyska romantiska litteratur.
Hon var bl.a verksam i Jena, ett av epokens
kulturella centra.

Sophie Mereau Brentano fick möjlighet att utbilda sig
och blev tidigt etablerad på den litterära scenen,
och ekonomiskt självständig då hon översatte kända
texter till tyska från engelska, franska och italienska,
bl.a Giovanni Boccaccio och Germaine de Stael;
(Ett av Boccaccios verk som hon översatte var
"Elegia di Madonna Fiammetta"; 1340-tal.)

Hon publicerade också egna romaner, essäer, poesi
och berättelser; hon publicerade poesi i sin tids
ansedda litterära tidskrifter; hon redigerade också
flera av dem, bl.a "Kalathikos".
Ett av hennes mest uppskattade arbeten var att
publicera brev av den franska 1600-tals författaren
Ninon de Lenclos.
Sophie Mereau Brentano argumenterade för en ökad
jämlikhet mellan könen och i två av sina romaner:
"Das Blutenalter der Empfindung" (1794), (Känslornas
blomstringstid), och i "Amanda und Eduard" (1797),
förespråkar hon kvinnans erotiska emancipation.

I den förstnämnda av dessa initierade hon också en
diskurs om äktenskapets metafysik; en diskussion som
senare kom att präglas av androcentriska (manliga)
perspektiv.
(Encyclopedia.com)
Några av hennes verk:

"Das Blutenalter der Empfindung", (roman, 1794)

"Amanda und Eduard", (roman, 1797)

Gedichte (2 ol. 1800-1802)

Sapho und Phaon (roman, 1806)

(Encyclopedia.com)