”Hur i helvete kunde du bara släppa ut den?”

”Jag släppte inte ut den. Den måste ha tagit sig ut själv när jag vädrade.”

”Vädrade? I 25 minusgrader?”

”Bara en liten stund. Tio minuter max. Jag trodde den sov.”

Carro utstötte ett gutturalt vansinnesvrål av frustration. Jag tittade ner på mina stövlar och kände skammen rinna som het lava utmed nacken och axlarna. Tänkte tillbaka på det där ögonblicket kvällen innan då jag bestämde mig för att öppna Ganesh-asken och använda det som låg inuti. Tänk om jag bara kunde ta ett moget, vuxet beslut en enda gång. Inte bara flyta med i dekadensens strömmar och förstöra det som kommer nära.

Carro gick fram till balkongräcket och lutade sig över det. Jag gissade att hon undrade samma sak som jag. Kan en älva överleva ett fall från femte våningen? Dess vingar var ju trasiga så den kunde uppenbarligen ta fysisk skada av sin omgivning. Och eftersom nämnda vingar inte fungerade måste den ha fallit rätt ner i marken.

”Ser du den?” undrade jag där jag stod och huttrade i stövlarna.

”Nej”, sa Carro. ”Men titta! Där!”

Jag gick fram till räcket för att se var hon pekade. Blicken följde hennes utsträckta finger och hamnade på balkongen hos grannen under. Först förstod jag inte vad hon menade att jag skulle titta på, men efter en liten stunds fokuserande kunde jag urskilja små märken och spår i den annars släta snön. Där fanns också en solfjäderformad grop framför balkongdörren vilket måste betyda att den hade öppnats nyligen.

”Tror du…” Jag vågade inte slutföra meningen.

”Den lilla jäveln är hos grannen. Det är vad jag tror.”