- Se, det är precis som i sagorna, sa hon och pekade på prästinnorna som satt i en halvcirkel på tingsplatsen.
De heliga kvinnorna som skänkte rättvisa. En sur smak av bitterhet fyllde munnen.
I mitten av prästinnorna satt en ung kvinna på en manshög sten.
Rakryggad och med korslagda ben såg hon ned på allt som hände.
- Det är Saga, Frejas dotterdotter, sa Asta.
En solstråle letade sig genom eklöven, fick hennes flätor att glöda i rött. Bronshalsbandet gnistrade mot den blå klänningen.
Asta la huvudet på sned. Aldrig förr hade hon sett något så vackert.
De lite sneda ögonen, de höga kindkotorna. Det måste vara sant som de sjöng runt härden, att hon inte var av denna värld.
Saga lyfte hakan och såg bort mot havet. Asta rynkade pannan.
Hon såg sorgsen ut, ögonen var helt tömda på glädje. Vad hade hon att vara dyster över ?
Hon var trygg. Den som la hand på en prästinna straffades med döden.
Rik var hon också. Bortskämd hynda. Vad satt hon och beklagade sig för ?
-De ser farlig ut, sa Liv.
Asta harklade sig.
- Det är de också. Prästinnorna kan se in i den andra världen och få människor att lyda deras sinnen. Men var inte rädd, liten. De bistår människor i deras plågor.
Liv började bita på tumnageln.
- Varför har de inte hjälpt oss ?
Asta suckade tungt.
-Du och jag får bistå oss själva, svarade hon bistert.