Det gäller att inte vakna och plötsligt inse vilken katastrof ens liv är och nästan alltid har varit. Det gäller stt fortsätta att sova och låtsas som ingenting tills man sjunker ned i en bekväm medelmåttighets dvala och gå omkring och snacka med blommorna för att man nästan inte har några vänner därför att ens äktenskap var en sekt under vilken både självkänslan och alla vänner försvann på grund av en psykopat till make som älskade att förstöra och förgöra. Det gäller att inte vakna. Det gäller att intala sig att man är lycklig. Det gäller att hålla ut fram tills döden tar med en häftig tripp. Alla har det likadant som jag och det är inga fel på mig. Jag är inte bitter, jag är bara så trött på allt omoget känslopjunk. Jag är en vuxen människa.