Jag slår ut min andning över den blå bäddens glänsande dyna och ser skeendena vandra förbi inom mig. Nu är tiden att känna sig för, att treva under lampans sken. Morden, hänger sig kvar vid korset, som ångras resten av våra liv. Och bara den vilsna, vackra, unga och ensamma flickan vet att ta med sig mat och dryck.

Till bitter ovilja och en flaska madeira synar man stämbanden för ett oändligt klagande. Och vänder och vrider på sin uppenbarelse för att se så bra ut som möjligt. Välkommen in i mitt ombonade, uttorkade, smått skitiga och sommarheta enfaldiga helvete.