Fick aldrig fatt i känslan
av kärlek.
Fick nöja mig
med att vara kåt.

Kåt på alla
som log
mot mig
och sa mitt namn.

De första sex åren
dog jag lika många gånger
men visste varje gång
att jag skulle överleva.

Släktens kvinnor slukade mig
trodde de älskade mig
var samtidigt rädda för mig
för jag sa som de va.

Jag hade balettstjärt
stora mjuka läppar
jag sprang långt
samlade på insekter.

Fast alla var på mig
tänkte jag att ingen ville ha mig.
Jag fatta inte då
hur rädd jag var för sveket.

Jag borde inte ha funnits
och jag spelade denna min roll så väl
att trots min galna belästhet
hade jag inget självförtroende.

Självkänsla vet jag knappt ännu
vad det egentligen betyder.
Mitt yrke som psykolog
har verkligen gått mig totalt förbi.

Jag är gift, förgiftad och har barn.
Jag har barnbarn och stjärten ännu "balett"
stora mjuka läppar, hud som täcker hela min kropp
en hand fick jag offra i rena farten.

Jag har aldrig riktigt förstått
vad skådespelare är för ett yrke
så många jag träffat
som inte kunnat vara "jag".

Hur många slag jag än har fått
av andra och av mig själv
så är det bara jag och Gunnar hela vägen
kanske det var det det handlade om.

Att få vara med här på poeter
är en ynnest av sällan skådat slag
men när den dagen kommer att någon av oss dör
är det bara att gå vidare till nästa oas.