En kvart senare satt jag i Bettys kliniskt rena kök och väntade på kaffe. Att kliva in i hennes hem hade varit som att öppna en Amelia-tidning. Varje detalj var uttänkt och matchad med resten av hemmet. Allt var rent och blankt. Det mesta gick i vitt och olika nyanser av rosa.

Det var som om rummen blivit iordningsställda inför ett reportage, som om de bara väntade på att bli fotograferade. Att planlösningen var en exakt kopia av min egen lägenhet gav mig en känsla av att befinna mig i ett alternativt universum.

Betty tassade vant omkring i köket. Öppnade skåp och lådor, fixade fram koppar och fat, hallongrottor och kanelbullar. Under tiden sneglade jag på biblioteksböckerna som låg staplade i två högar på köksbordets ena ände. Jag gissade att det var böckerna som hon haft i tygkassen när vi mötte henne i trapphuset. De hade titlar som [insert olika titlar].

”Läser du någon kurs eller så?” undrade jag.

Hon tittade på mig med en rynka mellan ögonbrynen som om hon tyckte jag var lite dum i huvudet. Sedan sade hon:

”Nej. Men jag gick till bibblan och frågade efter allt som handlar om älvor. Det där är vad jag fick.”

”Jaha”, sade jag. ”Vad smart.”

”Jag vet inte, jag. Det mesta är ju folktro. Och en del är flum.”

”Men det kanske finns en kärna av sanning i folktro och flum?”

Betty fnissade till medan hon hämtade kaffekannan och började hälla upp i min kopp. När hon var klar frågade hon:

”Var har du din flickvän?”

Först förstod jag inte vad hon menade, sedan trillade polletten ner och jag insåg att hon menade Carro. Det var inte första gången någon hade misstagit oss för ett par. Jag sträckte mig efter en hallongrotta med extra mycket sylt som jag hade spanat in, medan jag sade:

”Hon är inte min flickvän. Vi är bara kompisar. Hon är hemma hos sin kille just nu.”

Betty såg förvånad ut. Medan hon hällde upp kaffe åt sig själv sade hon, försiktigt nyfiket:

”Men hon har väl varit din flickvän någon gång?”

Jag skakade på huvudet med munnen full av hallongrotta. När jag tuggat i mig det mesta sade jag:

”Förutom ett väldigt misslyckat försök på fyllan i högstadiet så, nej.”

Jag fick smulor i halsen och hostade till. Mina egna ord förvånade mig. De kändes lite väl personliga att dela med en person man nyss träffat. Men det var något hos Betty som kändes tryggt och bekant. Något som lockade orden ur min mun på ett sätt som sällan inträffade.

”Jaha”, sade Betty och sippade på kaffet med en fundersam blick åt mitt håll. ”Så ni har känt varandra länge?”

”Ja. Vi gick i samma klass från sjuan till nian. Hon var lite av min beskyddare. Jag var ganska mobbad. Hon var en av de ’coola kidsen’.” Jag gjorde citattecken i luften med fingrarna. ”Jag vet inte varför men hon gillade mig. Vi hade ganska liknande inställning till livet. Drömde om samma saker. Men när vi blev äldre valde hon Svenssonlivet och jag valde…”

Jag var på väg att säga ”drogerna” men lyckades stoppa mig själv. Någon måtta fick det vara på anförtroendet. Jag lät slutet på meningen hänga i luften och Betty verkade nöja sig med det.