Vinden fläktar
mitt mörka skägg
medan jag sitter här
och umgås med ån.

Landet bjuder mig
på gröna träd
och gyllene åkrar,

jag tackar inte nej.

Solen färgar
det svarta vattnet
till en välkomstmatta
av glimrande guld,

men jag kan inte
gå på vatten.

Jag är gästen
här hos Skönheten,
besten i Naturen,

ändå känner jag
stenen i magen
vänta på

att smältas till sandglas,
bestiga världens berg,
fästa sin fana på toppen
och där bli ett öppet fönster;

Där frihetens vindar kan fläkta.
Där hökar, fiskar och sländor,
kor, får och flugor
kan flyga fritt

och mannen som sitter
på åns steniga strand
kan bli Skönhetens eviga gäst

och slippa leta
efter sin ensliga
lilla murkna stuga.

I stället kan han låta
sitt vita, ljusa skägg växa
och bäras av vinden
som viner genom fönstret,

dricka sitt påtår
och gå med lätta steg
på den utrullade,
sköna skimrande matta,

hand i hand
med Skönheten och ån
och alla andra Naturens väsen.