Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Det är väl en del av en sorts utkast till en typ av roman kanske.


Den skönaste färgen - 20

”Det känns lite fel att ha henne i en bur. Men jag kunde inte komma på något bättre.”

Vi befann oss i Bettys sovrum. Persiennerna var fördragna och rummet lystes upp av ett numera välbekant, lila sken. Det kom från en fågelbur som stod på en vit byrå till vänster om sängen.

”Jag hade en undulat för många år sedan”, förklarade Betty. ”Den dog men buren blev kvar i förrådet. Jag tog upp den i morse och stoppade in henne i den.”

Jag sade ingenting. Ville inte berätta för henne om banankartongen, skämdes för mycket. Stod i dörröppningen och betraktade älvan som satt med armarna om knäna och tittade på oss med sina ametistögon. Tog ett försiktigt steg närmare. Då höjde den på hakan och sade med sin klingande, underbara röst:

”Huuugo.”

Jag kunde känna hur Betty ryckte till bakom mig. Antagligen hade hon inte hört älvan tala förut. Jag försökte avgöra hur den kände av att se mig igen, men det var svårt att tyda ansiktet eftersom det var så litet, och tonfallet eftersom det var så sjungande.

”Violette”, viskade jag.

”Vadå?” undrade Betty.

”Den heter så.”

”Hur vet du det?”

”Den sade det.”

”Kan den prata?”

”Jag vet inte. Den kan säga mitt och Carros namn, och sitt eget. Den kan säkert lära sig ditt också.”

Betty tassade långsamt fram till buren, lade handen på bröstet och sade sitt namn några gånger, tills älvan upprepade det. Då utstötte hon ett litet förtjust pip och tittade på mig med minen hos ett litet barn som just fått en hundvalp. Jag log tillbaka och gjorde tummen upp.

Betty satte sig på sängen framför byrån. Jag satte mig bredvid. Ingen av oss verkade ha något att säga, trots att vi borde ha miljoner saker att prata om. Samtalet hade flutit så mycket lättare vid köksbordet när vi inte hade haft en älva som glodde på oss. Ingen elefant i rummet.

Jag såg mig omkring medan jag funderade på vad jag skulle säga. Då upptäckte jag några fotografier och inramade barnteckningar som stod på byrån bredvid buren. Fotografierna föreställde glada barn som alla såg ut att vara yngre än sju år. Jag pekade på bilderna och bröt tystnaden:

”Dina… barnbarn?”

Jag var osäker på om frågan var förolämpande eller inte. Men jag kunde ju inte säga ”barn” då hon var alldeles för gammal för att ha så små barn. Jag sneglade på Betty som satt spikrak och stel i ryggen, med munnen i ett hopsnörpt streck, och ruskade på huvudet.

”Släktingar”, sade hon kort.

Det var uppenbart att hon inte ville prata om dem. Jag tänkte för mig själv att om man har barn och barnbarn så är det dem man har foton av i sovrummet, och inte släktingar. Vilket måste betyda att hon inte hade några. Vilket kanske var ett känsligt ämne. Så jag lät det vara.

”Hur hittade du älvan egentligen?” frågade Betty till slut.

”Sa jag inte det? Jag var ute i skogen och hittade den där.”

”Jo, men… Vad gjorde du ute i skogen? I den här kylan?”

Nu var det min tur att snörpa på munnen. Jag ville ogärna berätta för Betty om trippen som jag hade tagit, men hur skulle jag annars förklara saken? Jag har alltid varit usel på att ljuga. Medan jag försökte komma på en historia så tänkte jag tillbaka på natten mot gårdagen. Zonade ut och försvann in i mitt eget huvud.




Prosa av blimp VIP
Läst 22 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2022-08-15 22:02



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

blimp
blimp VIP